byter forum
Jag byter ju format ibland när livet ändrar form. Det är dags igen: bondunge.wordpress.com
Andrahand
Det är dags för nystart för min lille L,och det skaver i varje hörn av honom och mig. Det är oro om detta verkligen skall funka, då allt annat inte gjort det. Det gnager i honom då det känns som han flyttar hit dit han inte vill bo, då allt som är bra är tydligen hos pappa i gamla villaförorten.
Det sliter på honom och det sliter på mig. Han vill ju inte, men han vill ju inte så mycket när det gäller skola längre . Han vill inte, och det slår på mina gamla”ej räcka till”-känslor och det slår väl. Faktum är att jag alltför ofta nu fastnar i de gamla känslorna av att ifrågasätta vad jag kan göra för att ställa allt till rätta och undra varför. Med en bieffekt av att känna att jag inte duger. För det är mest det jag hör just nu.
Jag vet, rent logiskt,att dett aär en reaktion. Men jag är inte helt känslolös och fungerar inte blott på logik. Att ständigt höra att det är bättre hos pappa dränerar. Att mest få feedback istället för hurran gör mig matt.
Men det är dags för nystart. Förhoppningsvis blir det briljant, det har i alla fall alla förutsättnignar att bli det, men just nu känns det inte som att det blir som jag planerar.
Negativ
Jag ser tanter på tåget, där åren har färgat deras ansikten. Vissa med gamla leenden som fångats i ögonvrån, andra med år av tvivel som fårat deras panna. Mitt ansikte har märken av både skratt, tvivel och allt däremellan och jag funderar på min inställning. Jag har upplevts som negativ av min omgivning, vilket förvånar mig. Jag har aldrig sett mig själv som negativ och tar två steg tillbaka av bara tanken. Men när jag bad dem förtydliga sig så ser jag ett mönster där jag måste ompröva min syn på min själv som en ärkepositiv individ. Jag säger aldrig ja utan hämning, jag ställer alltid kontrollfrågor.
– Vill du åka till Danmark?
– När skall vi åka
– Ska vi köpa nya trädgårdsmöbler till däcket?
– Vad kostar det?
Bakom alla kontrollfrågor gömmer sig eoner av rädsla och kontrollbehov. Att jag faktiskt sällan slänger mig ut och improviserar även om jag kan tolkas som flaxig. Att ständigt, jämt och alltid veta vad jag gör.
Jag ser tanter på tåget, där deras val fårat deras ansikten och undrar vad andra ser i mitt om några år. Kommer all denna rädsla synas?
Och så var det all den där skriande bristen på tid, lust, pengar, ork eller något
Gud uppfinn något nytt som gör det lätt att härda ut viskade Olle Ljungström till mig via högtalaren en gång när jag var yngre, snyggare och hade betydligt lättare liv med fler i-landsproblem. Idag vet jag inte om det är något nytt jag letar efter, eller om jag ens letar alls. Det är framförallt tid, ork och / eller pengar som saknas.
För mitt liv ångar på. Det hakar upp sig, det reder ut sig och sedan börjar vi om igen i en manisk cirkel av måsten borden och saker som råkar hinnas med ändå. Just nu sitter jag på ett tåg och finner det förträffligt för jag hör mina egna tankar och får smygglo på folk och fördöma eller förtjusas av dem. Sånt gillar jag. Jag gillar tåg och dumgloende. Kan man skriva det i hobbyrutan om någon ber mig fylla i deras ”Mina Vänner”-bok?
För mitt liv ångar på och jag får fortfarande inte riktigt rätt på det här med att ha ett liv enligt andras defintitioner. Att man skall ha fritidsintresssen och sådant som jag aldrig har. Att man inte är nog om man går av i mitten av jobb, man, barn och hem. Att när allt det är över så önskar jag mest dumglo. Nu är iofs mitt jobb lite mer krävande än genomsnittet, men varför står inte fler upp och försvarar sin skriande brist på hobbies? Det tyder liksom inte på brist på intellekt eller rolighet på mig. Jag har liksom bara brist på tid eller ork över för något.
Nåväl… Jag skriver då och då. Idag till exempel.
Jo. Det är liksom så att jag inte får ordning på mig själv
Delar går ohyggligt bra.
Andra delar kraschlandar.
Annat är som det är, och jag finner infa ord.
ful
När jag är blåast så tror jag inte du vill ha mig. Faktum är att jag där och då är övertygad att om du är dito om att tusen andra fagra möer hade passat bättre vid din sida, förtrollat dig i sänghalmen, inspirerat dig till historiska lekar och samtalat dig i brygga.
Dessa tankar gör bara ont, och tar fram de gråaste av grått i mina melerade ögon och själ. De gör mig ful, gammal och trött. och blåare. Vilket får mig att tro att du ser allt det fula i mig, allt det ohyggligt trygghetsknarkiga tråkiga, allt fult kontrollbehov. Det får mig att tro att du glömt mig: Hon med glimt i blick och kapacitet och mod att slå världen med häpnad.
När jag tror allt detta får jag brottas med mig för att inte tillskriva dig mina sanningar. Vilket är svårt, för jag är naturligt skeptisk och när jag är blå letar jag efter varje orent mjölkorn i påsen. För detta är den fula sidan av kärlek.
Jag vill inte vara ful för dig. Jag vill att du värms stilla av min uppenbarelse, att du somnar med en lycklig litrn suck vid tanken på mig. Jag vill vara din. Även när jag är som blåast. Faktum att jag vara din jämt. Glöm inte det.
tillräcklig
Om året måste sammanfattas så blir sammanfattningen Otillräcklig. Jag har sprungit mil i jobbet, mrn hade ändock listor som var oavbockade och förfrågningar som inte hann besvaras. Jag har somnat ifrån min partner, när han väl velat dela tankar från sitt liv. Jag har ställt in så många fikasamtal med vänner, då allt jag orkat varit att lyssna på mina andetag. Jag ser andra föräldrar med danskt mintgröna barnrum och kaskader av äventyr och barnramsor, medan jag är karsk och kramig och hatar att leka.
Jag har inte varit bra. Eller kanske så räcker det.
Jag har inte mått bra. Eller kanske det bara är i-landsmelankoli .
I år går jag in lite mer egoistiskt. Jag bär inte hjärtat i handen så andra får se om det duger. Jag duger. Punkt. Allt och alla de andra väljer jag nu in efter min förmåga. Jag väntar inte på kansken, utan skall uppskatta det som är. Ett krasst uppvaknande.
Lösenordsskyddad: Tyst
Det rör sig, jag rör mig och jag tänker. Mer egoistiskt än förr, då jag förbrukade alltför mycket av mig förra året på saker som gav ringa tillbaks..Så nu tänker jag, och nu väljer jag återigen varje minut.
Det rör sig, och det är inte stora tankar. det är tankar om matslöseri, chiliodling, kattuppfostran och hur man hanterar en galopperande förlorat självförtroende pga bristande frisyr och form. så kanske kommer några ord, de pockar på.
jag saknar det, men in
Gungfly 